"Hej! Var inte meningen att snoka på instastory, var bara lite nyfiken efter de goda lovorden från xx och xx."
Vi skruvar fram tiden till juli 2018, jag är på semester med min syster i Turkiet när detta meddelande dyker upp på messenger. Jag har nu plockat ihop mig själv, läkt och börjar bli redo att träffa någon på allvar, därför blir jag självklart nyfiken. Efter några veckors skrivande fram och tillbaka så ses vi, vår första date blir på Malmö festivalen i augusti. Kvällen slutar med att vi hamnar på konsert med varsin öl i handen, sjungandes till musiken. Ska jag vara ärlig minns jag inte så mycket av konserten, nog ett kvitto på att jag hade en trevlig kväll med trevligt sällskap. Det jag tänker på tåget hem var "Så lätt allting var med honom och så roligt vi hade". Vi bestämmer oss för att ses igen, igen och igen ... Men lyckan grusas av mina tankar och jag vågar inte njuta av det fullt ut. Tänk om han inte stannar när och om jag berättar hur det ligger till? Tänk om. För berätta måste jag, förr eller senare. "Fråga mig imorgon hur det gick" säger jag till min kollega när jag går för dagen, mest för att ha piskan på ryggen att faktiskt göra det. Jag har nu bestämt mig för vad som måste göras, han måste få veta och ikväll ska jag berätta. För bådas skull.
Vi är nu framme i oktober 2018 och vi har alltså träffats i cirka två månader. Det finns antagligen inget bra sätt att säga det på, inget rätt eller fel heller antar jag. Så jag bara sa det, där och då på soffan den kvällen: ”Jag kan inte få egna biologiska barn”.
”Men hur känns det för dig?” var hans första reaktion. Jag andades ut, nu var det sagt, jag gjorde det …
0 kommentar(er)
