Där ligger jag, med benen i vädret, han sitter bredvid. Vi tittar på varandra och ler - han med sjukhusmössa, grön landstinget kappa och blåa skoskydd, jag med som sagt benen i vädret, naken och iförd vit landstinget skjorta. Ser ni bilden framför er? Det är tur att man har humor ... För jag kan lova att det inte är något glamouröst över detta what so ever. Ingreppet tog max fem minuter, "Sådär ja, nu kan ni lämna". Jaha?! Nu då? Vågar kissa? Eller ännu värre, bajsa? Bäst att jag håller ihop benen hårt, ägget kan ju kanske råka trilla ut?! Ni hör ju vilka konstiga tankar som far genom huvudet ...
I bilen därifrån kan jag inte hålla mig längre "Är barnet ful så är det i alla fall inte mitt fel!" Halvt på skämt (okej, mest på skämt) men också på lite allvar. För det är även sådana tankar som dyker upp ... Tänk om jag inte kommer tycka om barnet? Tänk om hen är ful? Kommer jag kunna relatera till barnet överhuvudtaget? Tankarna skrämmer mig. Vad har vi egentligen gjort?
Jag fortsätter med prognon, Lutinus, B12 men nu även Folacin. Dagarna går långsamt, jag spenderar dem mest genom att googla och läsa. Ruvardag ett, ruvardag två osv ... Det året (och kanske t o m året därpå) måste ruvardag varit mitt mest googlade ord. Ruvardag kallas alltså dagarna efter införing av ägg. Knäppa tankar som att "det är nog bäst att jag ligger ner så mycket som möjligt, annars kanske ägget åker ut" eller "bra om jag går på toaletten så lite som möjligt, man vet ju liksom aldrig" upptar mycket av min tid ... Dagarna går och jag känner noga efter, har jag några som helst symtom som tyder på att jag kan vara gravid? Egentligen vet jag att det är på tok för tidigt för att känna något alls, men det sägs att hoppet är det sista som lämnar en. Medicinen är också en lurig jävel, då den gör så att brösten ömmar vilket annars kan vara ett tydligt tecken har jag förstått.
1 kommentar(er)
